bottom.
Innan jag ens har hunnit skriva första meningen på
detta inlägg har jag hunnit raderat och skrivit om 5 gånger.
________________________________________________________
5.. månader har snart gått pappa!
Overkligt är det enda ordet jag får till mig.
Jag kände som många ggr förr att jag hade många känslor och upplevelser som jag ville skriva ner i ord och beskriva, men i vanlig ordning rinner allt ut i sanden då du väl sätter fingrarna på tangetbordet. Hur ska jag beskriva den tomhet jag bär på? Hur ska jag kunna göra min verklighet förståelig för någon annan? Hur säger jag med väl valda ord att mitt liv inte är det jag vill ha. Jag vill ha det jag hade förut. Bara det.
Vad svarar man för alla som frågar: Hur mår du? Hur går det?
Man svarar "jo"..
Fråga mig inte hur jag mår varje gång vi ses, det är ett knivhugg i bröstet. Det går inte en timme utan att jag tänker på min fina pappa, så du behöver inte fråga hur det går. Det går som man kan tro att det går.. och värre. Låt mig få bryta ihop när jag vill. Låt mig få prata om pappa när jag vill.
Låt mig få ta mig igenom detta på mitt sätt!
Det finns tyvärr inget manus att följa..
Men det här är ett urdrag ur mitt!
Ta hand om dina kära!
